kanske flyttar till luxemburg. har ett fruktansvärt kontrollbehov. drabbades av någonting hemskt som kanske aldrig går över. har orangea naglar igen, äntligen. vill läsa böcker. får tillbaka den där känslan som jag tyckte så mycket om. är arg och glad, gillar det. äter lite chips och myser för en gångs skull, trots att jag inte jobbar imorgon. ser fram emot kvällen då jag ska baka med gabriel. är ett skal och en hård kärna med mycket förvirrade känslor i utrymmet mellan de båda. lyssnar på modest mouse mest hela tiden. och electric president så klart. sover gott i natt.

är rätt ytlig och förvirrad. det får vara så.

lite alla hjärtans dag-ilska. att vara arg hjälper på de mest underliga sätt. det tränger bort alla andra känslor. gör det lättare att ta ett steg ut och se allt på avstånd. objektivt och inte subjektivt, för en gångs skull. mycket lättare att släppa efter och vara glad ett tag. ilskan sporrar mig. ilska och glädje ligger så mycket närmre varandra känslomässigt än hopplöshet/sadness och glädje. det finns energi i ilskan, och fyfan vad jag är beroende av den energin. ska nog vara arg ett tag.

halvkvävd. instängd. isolerad. avskärmad. men vet du? jag lever. 
ska alldeles alldeles strax få drömma hemska drömmar, förflyttas till en konstig värld som min hjärna skapar. det är fan underbart. imorgon är det day of all hearts (submit/ignore). hörde att jag kan ha kul ändå. jag kan skärpa mig.

tumblr.

återupptäckte meningen med livet när mor köpte mesost. åh. tunnbrödrullar med mesost, ett glas juice och den nya marabou-chokladen: mango. jag vet inte vad som hände, men plötsligt mådde jag bra. sjukt bra. jag ringde fyra samtal, varav ett givande. jag ska innan den här månaden är slut ha ett nytt jobb. punkt. tycker om tillfälliga gemenskaper: i väntan på bussen, i toalettkön på en pub i uppsala, på mcdonalds en torsdagkväll. ibland märks det så mycket tydligare att mängden består av individer. det känns bra då. jag jobbar imorgon. är det inte fantastiskt? jo, det är det. så jag ska vila mina ögon och somna leendes. det händer aldrig längre. 

tänker en del, eftersom jag inte har så mycket för mig om dagarna. undrar lite. om ett träd faller i skogen och ingen hör det, låter det då? likadant om jag rör mig men ingen ser, pratar men ingen lyssnar, finns jag då? för hela jag blir någon annan, tappar allt jag faktiskt är och slår omkring mig. hysterisk. mest hela tiden. när ingen annan är där. då kanske jag skärper mig. oftast. för då mår jag ändå lite bra. 

vill åka till london. vill åka till uppsala. vill åka till göteborg. till linköping, lund, köpenhamn, berlin, rom, venedig, prag, helsingfors, oslo, new york, wien, bort, bort, bort. söker en tillfällig bostad. där jag kanske kan få någonting gjort. att förändra någonting mer eller mindre radikalt kanske får min hjärna att byta riktning och fungera lite bättre. vafan. för många veckor har gått av det här hittills hemska året. det räcker. är öppen för alla förslag. alla källarutrymmen jag kan låna för någon månad eller så. tack.

största problemet just nu: skor.
näst största problemet just nu: sömnen.
bästa låten just nu: pg.lost – Yes I am
näst bästa låten just nu: Jónsi – Animal Arithmetic

det känns inte i magen längre, och jag saknar det faktiskt. är så jävla feg, alltid. låter allt rinna ut i sanden, alltid. saknar hela hösten. känslan med hösten. trots allt. alla göteborgsresor, allt sådant fint. allt bra. då var det mer okej att göra ingenting. eller så tror jag det nu, bara. nu taggar jag london på fredag. det ska bli fantastiskt bra. jag har saknat den staden så sjukt mycket. jag har längtat dit så länge. äntligen. uppsala helgen efter det och det känns som om det kanske är förändring i luften. våren? nej, inte än kanske. fan. jag som hoppades så. men det kanske är något annat ljus. det får duga, så länge. jag ska behålla den här känslan, för den är bra. konservera den och ta fram den imorgon igen. och dagen efter det. och nästa efter den. vill så gärna, faller tillbaka, hela tiden. men inte nu. nu ska jag klara det. hjälp mig? det vore fint, faktiskt.

fantiserar om framtiden.
föreställer mig fantastiska ögonblick.
försöker framställa allting i förväg. 
finns faktiskt möjligheter.

det värsta är inte att det är dåligt. det värsta är att jag vet hur bra det kan bli, för det har varit så jävla underbart bra, och jag kan inte ta mig dit.

det är som att kliva in i ett annat liv. som om jag har flera olika världar. de fungerar inte ihop. i feel like a mess. men jag tycker om stockholm. jag tycker om att ha någonting att göra.

världens sämsta start på ett år. jag vill bara sparka något eller någon så jävla galet hårt. jag vill skrika tills jag inte får luft. jag har nog aldrig vantrivts med mig själv så mycket som jag gör nu. jag klöser bort självförtroendet bit för bit och hatar hatar hatar att den verkligen kan göra så här, hjärnan.  jag känner mig helt handfallen för jag har fan ingen aning om vad jag ska göra längre. isolerar mig och väntar. förbannar orättvisorna i världen. hatar att jag är inkapabel till att ordna upp mig själv. det finns inga alternativ kvar att testa och jag vill inte vill inte vill inte trycka i mig någonting som ger mig huvudvärk och muntorrhet. känner mig så löjlig och får en klump i magen av att bara tänka på de förutsättningarna jag har. vilket gör mig så jävla arg och ledsen. för jag kan inte. det går inte. unnas inte njuta av det. wasting time. två veckor är inte så mycket. två veckor för mycket. det räcker nu. jag är glad att det fortfarande finns de som hör av sig. trots att jag har tappat allt engagemang. allt som heter motivation rann liksom bort och jag kan inte samla ihop den igen, för jag har ingenting att behålla den i. jag hatar allt som är fint. jag hatar karlstad. jag hatar sverige. jag hatar min underbara hund. jag hatar glada människor och de finaste av minnen för jag vill så gärna kunna glädjas av dem. allt påminner mig om min oförmåga att uppskatta. jag vill inte åka till stockholm bara för att gråta ögonen ur mig. jag hatar att vänta på en vändpunkt.
skrivit av mig. sover.

det är intressant vilka ytliga problem en del tampas med. jag avundas dem nästan.

idag lyssnar jag på: Death Cab for Cutie – What Sarah Said (tack david)

ska se om jag kan trivas såhär. annars ändrar vi igen. hoho.

jag önskar att jag var bra på att skriva. formulera meningar. använda ord.
jag önskar att jag var bra på att analysera musik. kunna halvobjektivt halvsubjektivt recensera underbara album och skriva nyanserat om dem.
jag önskar att jag var bra på att fotografera. att ta riktigt vackra bilder med djup. att kunna använda en kamera ordentligt och kunna inställningarna utan och innan.
jag önskar att jag kunde sjunga himla fint.
jag önskar att jag var en mästerkock.
jag önskar att jag kunde rita häftiga blyertsteckningar som är så häftiga att de kan hänga på väggen.
jag önskar att jag vågade tro på mig själv mer och våga ta för mig och vara på riktigt.
jag önskar att jag var mer sympatisk och en bättre människokännare.
jag önskar att jag kunde skriva musik, texter och melodier som faktiskt kan slungas och spelas utan att jag skäms.
jag önskar att jag var påhittig och fantasifull och galen och spontan och allt det där.
jag önskar att jag kunde vara nöjd någon gång.

tänkte göra en töntig sammanfattning av 2010 i bilder. får se om det blir av. vill minnas det som är bra.

jag har en självlysande stjärna i taket. en liten. över min säng. ligger och tittar upp i taket och lyssnar på stars. kan inte sova. tänker. trodde att det skulle gå över. att det var pms. hatar att jag mår så bra när du är här. och älskar det. men det betyder att det blir dåligt igen, när du går. ensamheten är dålig. ska somna till nästa låt, bestämde jag just. godnatt.

1. jag saknar folkölsfyllor,
2. drömmer om sommaren och
3. förbannar vintern.

1: precis på den här vägen, på andra sidan, trottoaren, gick jag med vänner försommaren -10. jag kunde inte riktigt tro på att jag var så glad som jag faktiskt var. när allt egentligen var så fruktansvärt jobbigt. vi hade bränt upp våra skolböcker, druckit folköl och pratat om friheten. om allt vi skulle slippa som vi upplevt tillsammans. gemenskapen. jag hade aldrig trott att kvällen skulle bli så fin som den faktiskt blev. saknar.

2: grillkvällar med fantastiska människor, picnic i gräset med fina vänner, festivaler med underbar musik, solen (som för övrigt är min bästa vän (näst efter sophia)) som gör allting ljust, nätterna långa och vattnet glittrande, allt som växer, allt som är grönt, och den blå himlen med dess mjuka vita moln, temperaturer som tillåter shorts och klänning, barfotapromenader, nattliga cykelturer. allt hade känts så jävla enkelt, om det ändå vore sommar. drömmer.

3: jag har alltid varit en älska-alla-årstider-lika-mycket- (alla-är-lika-mycket-värda-)person. och ja, vintern är magnifik, javisst. när den beter sig som en vinter ska. jag har nog aldrig avskytt vädret så mycket som de senaste dagarna. jag vill att det ska ta slut, vintervädret, försvinn, och ersättas med vår! jag känner mig nästan otrogen, jag älskar ju vintern. men i år är inget vanligt år. och nu vill jag ha värme. tack. inget mer frysande vid busshållplatsen, stapplande över isiga gator, trampande i slask och vattenansamlingar. förbannar.

ljudet av en frys, ett antal kylar och otroligt bra musik som strömmar ur högtalarna omger mig i nattens mörker. stillheten i staden är påtaglig då inga bussar går. det är för tidigt. eller för sent. jag vet inte riktigt. jag har vänt på dygnet. om tio minuter går första bussen som ska ta mig tillbaka till ön. jag ska få sova några timmar, tills ljuset och ljuden väcker mig igen. min mage tycker inte alls om att leva som den har gjort de senaste dagarna. det är inte bara dygnsrytmen som oroar utan även tankar jag sluppit så länge. som kommer tillbaka. ovanligt otåligt väntar jag på vändpunkten. jag vill inte gräva mig djupare ner. kommer närmare nätterna, stör balansen mer än vanligt och mår därefter. jag finns inte på riktigt längre.

tack för att ni räddade min kväll. som så många gånger. ni som är anledningen till att jag ens stannat i karlstad. tre av er som läser kan känna er så jävla träffade. tack återigen för ikväll.

har hamnat här igen och tycker för en gångs skull om att ha en anledning att slippa ha en anledning att känna sig miserabel och gråta hela natten. men jag är glad att jag har en anledning att sova. det är sällan nu för tiden. jag hatar hormoner för de går aldrig att lita på.