världens sämsta start på ett år. jag vill bara sparka något eller någon så jävla galet hårt. jag vill skrika tills jag inte får luft. jag har nog aldrig vantrivts med mig själv så mycket som jag gör nu. jag klöser bort självförtroendet bit för bit och hatar hatar hatar att den verkligen kan göra så här, hjärnan.  jag känner mig helt handfallen för jag har fan ingen aning om vad jag ska göra längre. isolerar mig och väntar. förbannar orättvisorna i världen. hatar att jag är inkapabel till att ordna upp mig själv. det finns inga alternativ kvar att testa och jag vill inte vill inte vill inte trycka i mig någonting som ger mig huvudvärk och muntorrhet. känner mig så löjlig och får en klump i magen av att bara tänka på de förutsättningarna jag har. vilket gör mig så jävla arg och ledsen. för jag kan inte. det går inte. unnas inte njuta av det. wasting time. två veckor är inte så mycket. två veckor för mycket. det räcker nu. jag är glad att det fortfarande finns de som hör av sig. trots att jag har tappat allt engagemang. allt som heter motivation rann liksom bort och jag kan inte samla ihop den igen, för jag har ingenting att behålla den i. jag hatar allt som är fint. jag hatar karlstad. jag hatar sverige. jag hatar min underbara hund. jag hatar glada människor och de finaste av minnen för jag vill så gärna kunna glädjas av dem. allt påminner mig om min oförmåga att uppskatta. jag vill inte åka till stockholm bara för att gråta ögonen ur mig. jag hatar att vänta på en vändpunkt.
skrivit av mig. sover.