I lol'd.

»Very interesting and informative site! I am looking for information on the history of textile and resilient floor coverings. If anybody can help, please let me know. Thanks!«

farfar 70 år.

jag är alltid så jävla kluven. halva jag har fasat inför det som kommer slå mig rakt i ansiktet idag, medan den andra halvan känner mer rationella känslor (ofta känslor kan vara rationella) och vet att det är viktigt och nyttigt och bra med ett ordentligt avslut. men jag vill inte, och jag kan inte ens i min fantasi föreställa mig hur känslofyllt och allt sånt det kommer bli. hon är så overklig, och det är bra. för jag minns de fina delarna så väl. och slipper det allra jobbigaste, för det mesta. men det gör inte alla. för någon är det de största av sår som lämnats öppna, svårläkta som satan och jävligt påtagliga. och jag har jättesvårt att förstå. och idag kommer jag göra just det. verkligen förstå. för jag har levt med det nu i över en månad, och då sätter det sig. mer eller mindre. det sjunker in, det gör det. men det är ändå långt borta, för det var hon. det bästa är att kunna hålla armarna om honom och känna sig tillräcklig. veta att, klart han saknar henne dödligt mycket men, jag faktiskt ger honom något. jag får ut mycket av det. jag har bestämt att jag ska vara lugn och klar och skarpsynt idag. jag hoppas jag kommer kunna hålla masken.                                           (hej text<3)

1. I wish I’d had the courage to live a life true to myself, not the life others
expected of me.

jag lyssnar på kärlekslåtar och tittar på andras bröllopsbilder. what a feeling. 

måste komma ut. måste köpa någonting att ha på mig på fredag. fan. säljer fonder. har råd! unnar mig, måste ha någonting fint. det blir fint. så fint det kan bli. fan. får känslan av att jag bryr mig väldigt mycket om vissa människor, på riktigt. det känns bra. det gör mig lugn. en dusch, en promenad, en lunch och sen en buss. bra. har hört att det är varmt ute också :)

det kittlas i magen, i hela kroppen, och jag vet inte vart jag ska ta vägen! jag vet vart jag vill ta vägen, men jag vågar inte. är det farligt att blanda verklighet och fantasi? kanske förstör man båda delarna. det vore..kanske värt ett försök. eller? ahshit. ler fånigt ibland. åh, herregud vad är det med mig. våffelsmeten är redan klar och står i kylen. nu ska jag nog fan måla naglarna och läsa ut min bok innan de cirkulerande anländer. 

now playing: School Of Seven Bells – Windstorm

te räkor öl knäckebröd himym o'boy facebook sophia åhléns skavlan skägg snö strokes leenden wimbledon framtid övningsköra glasögon kanelchoklad 50-lapp mage minnas bokcirkelbrunchpepp vin frukt 8tracks förstörelse gabriel underbar ägg vår = fantastisk sömn

hjälp för att kunna navigera sig här. fint!

avhållsamhet, mjölk och framtidsplaner.
HAPPY ST PATTY'S DAY!
ett äpple?

we want this world to be beautiful, not realistic.

får utlopp för min kreativa sida där, pallar inte att ladda upp bilder här. någon gång i livet köper/får/vinner jag en systemkamera, och då ska ni få se! men just nu duger min kära mobil, än så länge. snart kommer sommaren och solen och ljuset blir sådär fantastiskt att jag bara inte kommer kunna hålla mig ifrån att fotografera. men tills dess nöjer jag mig med att sno andras bilder och tumblra dem, det duger, det räcker. jag tycker mycket om det, mm. 

passar på att tipsa om saker som får mig att må bra:

musiken tidningen bloggen bilderna

en vardag med relativt många bollar i luften är det som räddar mig. för lite egen reflektion och ytterst lite rationellt tänkande. mest sällskap och aktiviteter. det är vad jag behöver. och det är så det borde vara, alltid. 

tar mig tid och:

omöjligt att andas med näsan, känner ingen smak av varken den antagligen goda caesarsalladen eller varma chokladen med grädde, ser dåligt och känner mig helt svullen i hela ansiktet. det är ändå rätt jobbigt att vara sjuk. ibland kan jag önska mig ofrisk för att ha en anledning att sitta hemma och äta glass och se på film efter film utan att få dåligt samvete. måste på något sätt få mig själv att komma ihåg hur jävla vidrigt det är och hur allting känns meningslöst och långt borta. - lite som när jag ibland kan önska mig heartbroken för att få må lite dåligt, av en vettig anledning. måste påminna mig själv att det faktiskt finns en anledning till att man inte vill vara vare sig hjärttrasig eller sjuk. det får mig att, för en kort tid åtminstone, uppskatta en fungerande kropp mycket mer, en hjärna som presterar och ett hjärta som är någorlunda helt. likaså livet i stort. nu ska jag inte gå och bli sådär tokigt djup men oj, vad jag måste lära mig ta vara på livet. för jag har det kvar. jag har så mycket att ge och jag ska fan inte ge upp än!

lyssnar på musik och ler åt de lustiga pojkarna utanför fönstret som vinkar och hoppar och försöker få mig att öppna dörren, målar hjärtan på rutan och skriker genom dörrspringan. is this it? strokes. kan inte välja vilken verklighet jag vill ha. måste jag välja? då väljer jag bort. det är det värsta. snart åker jag till sälen. och snart är det mars. det ska bli en annorlunda månad. jo. nu ska jag värma en fryst subwaykaka i micron och äta tillsammans med colalingondrickan<3 mmmjuste. 

jag bad om någonting radikalt, och det var precis vad jag fick. det var inte riktigt vad jag syftade på, jag önskade inte någon död. trots allt det hemska har det som hänt ändå medfört vissa positiva förändringar. jag förstår nu vikten av vänner och människor i övrigt. jag har tydligt märkt betydelsen av att bry sig om andra, även de man inte känner så väl. 

igår firade vi en fin tös som fyllde 20 år. vi satt på guldapan och drack vackra alkoholfria drinkar. jag glömde oturligt nog min plånbok på en buss tidigare på kvällen så jag hade en orolig känsla i magen hela kvällen. men en osvensk man ringde och sa att han hade hittat den, att jag kunde komma förbi hans hem på gruvlyckan idag. turligt nog hade han vägarna förbi centrum så jag kunde möta upp honom där istället. kändes bättre. det finns ärliga människor och jag hade en fantastisk tur att det var just han som plockade upp den från bussgolvet. henry hette han och var från nigeria. en fantastisk människa, fick jag veta när jag bjöd honom på kaffe. han hade en otroligt öppen syn på människor som bara utländska vagabonder har. det var som meningen att det var just han som hittade plånboken. som meningen att jag skulle bjuda honom på kaffe, hacka mig igenom ett ändå väldigt givande samtal på min dåliga engelska. jag har alltid velat ha den öppna synen på människor som han har, men jag har svårt att uttrycka det i vårt konservativa svenska samhälle. han berättade att sverige är ett väldigt svårt land att vara öppen i. man får ingenting tillbaka, svenskar är för rädda. för privata och dolda bakom sina skal. han var väldigt ensam och mådde inte alls så bra som man kan tänka att en framgångsrik man med hans livssyn skulle göra. men han fick mig motiverad. det var som meningen.

jag är glad att jag vågade bjuda en främling på kaffe. det borde jag göra oftare.

...because of death.
helt jävla ofattbart.