det känns inte i magen längre, och jag saknar det faktiskt. är så jävla feg, alltid. låter allt rinna ut i sanden, alltid. saknar hela hösten. känslan med hösten. trots allt. alla göteborgsresor, allt sådant fint. allt bra. då var det mer okej att göra ingenting. eller så tror jag det nu, bara. nu taggar jag london på fredag. det ska bli fantastiskt bra. jag har saknat den staden så sjukt mycket. jag har längtat dit så länge. äntligen. uppsala helgen efter det och det känns som om det kanske är förändring i luften. våren? nej, inte än kanske. fan. jag som hoppades så. men det kanske är något annat ljus. det får duga, så länge. jag ska behålla den här känslan, för den är bra. konservera den och ta fram den imorgon igen. och dagen efter det. och nästa efter den. vill så gärna, faller tillbaka, hela tiden. men inte nu. nu ska jag klara det. hjälp mig? det vore fint, faktiskt.

fantiserar om framtiden.
föreställer mig fantastiska ögonblick.
försöker framställa allting i förväg. 
finns faktiskt möjligheter.

det värsta är inte att det är dåligt. det värsta är att jag vet hur bra det kan bli, för det har varit så jävla underbart bra, och jag kan inte ta mig dit.

http://www.hurricane.de/
http://www.oyafestivalen.com/
http://www.isleofwightfestival.com/
http://www.wayoutwest.se/

 

 

jag kände mig rätt snygg idag, ändå. inte riktigt så snygg. gash, nej. aldrig.
men jag vill ha vår nu. jag tror jag kommer må bra då.

det är som att kliva in i ett annat liv. som om jag har flera olika världar. de fungerar inte ihop. i feel like a mess. men jag tycker om stockholm. jag tycker om att ha någonting att göra.

världens sämsta start på ett år. jag vill bara sparka något eller någon så jävla galet hårt. jag vill skrika tills jag inte får luft. jag har nog aldrig vantrivts med mig själv så mycket som jag gör nu. jag klöser bort självförtroendet bit för bit och hatar hatar hatar att den verkligen kan göra så här, hjärnan.  jag känner mig helt handfallen för jag har fan ingen aning om vad jag ska göra längre. isolerar mig och väntar. förbannar orättvisorna i världen. hatar att jag är inkapabel till att ordna upp mig själv. det finns inga alternativ kvar att testa och jag vill inte vill inte vill inte trycka i mig någonting som ger mig huvudvärk och muntorrhet. känner mig så löjlig och får en klump i magen av att bara tänka på de förutsättningarna jag har. vilket gör mig så jävla arg och ledsen. för jag kan inte. det går inte. unnas inte njuta av det. wasting time. två veckor är inte så mycket. två veckor för mycket. det räcker nu. jag är glad att det fortfarande finns de som hör av sig. trots att jag har tappat allt engagemang. allt som heter motivation rann liksom bort och jag kan inte samla ihop den igen, för jag har ingenting att behålla den i. jag hatar allt som är fint. jag hatar karlstad. jag hatar sverige. jag hatar min underbara hund. jag hatar glada människor och de finaste av minnen för jag vill så gärna kunna glädjas av dem. allt påminner mig om min oförmåga att uppskatta. jag vill inte åka till stockholm bara för att gråta ögonen ur mig. jag hatar att vänta på en vändpunkt.
skrivit av mig. sover.

det är intressant vilka ytliga problem en del tampas med. jag avundas dem nästan.

idag lyssnar jag på: Death Cab for Cutie – What Sarah Said (tack david)

ska se om jag kan trivas såhär. annars ändrar vi igen. hoho.

I'M GONNA BREATHe ON THEM. (åt mycket vitlök igår)
taggar första matchen på typ ett år. åh. har så höga förväntningar på mig själv. jag vill ju så gärna.

jag önskar att jag var bra på att skriva. formulera meningar. använda ord.
jag önskar att jag var bra på att analysera musik. kunna halvobjektivt halvsubjektivt recensera underbara album och skriva nyanserat om dem.
jag önskar att jag var bra på att fotografera. att ta riktigt vackra bilder med djup. att kunna använda en kamera ordentligt och kunna inställningarna utan och innan.
jag önskar att jag kunde sjunga himla fint.
jag önskar att jag var en mästerkock.
jag önskar att jag kunde rita häftiga blyertsteckningar som är så häftiga att de kan hänga på väggen.
jag önskar att jag vågade tro på mig själv mer och våga ta för mig och vara på riktigt.
jag önskar att jag var mer sympatisk och en bättre människokännare.
jag önskar att jag kunde skriva musik, texter och melodier som faktiskt kan slungas och spelas utan att jag skäms.
jag önskar att jag var påhittig och fantasifull och galen och spontan och allt det där.
jag önskar att jag kunde vara nöjd någon gång.

tänkte göra en töntig sammanfattning av 2010 i bilder. får se om det blir av. vill minnas det som är bra.

jag har en självlysande stjärna i taket. en liten. över min säng. ligger och tittar upp i taket och lyssnar på stars. kan inte sova. tänker. trodde att det skulle gå över. att det var pms. hatar att jag mår så bra när du är här. och älskar det. men det betyder att det blir dåligt igen, när du går. ensamheten är dålig. ska somna till nästa låt, bestämde jag just. godnatt.

 

 

1. jag saknar folkölsfyllor,
2. drömmer om sommaren och
3. förbannar vintern.

1: precis på den här vägen, på andra sidan, trottoaren, gick jag med vänner försommaren -10. jag kunde inte riktigt tro på att jag var så glad som jag faktiskt var. när allt egentligen var så fruktansvärt jobbigt. vi hade bränt upp våra skolböcker, druckit folköl och pratat om friheten. om allt vi skulle slippa som vi upplevt tillsammans. gemenskapen. jag hade aldrig trott att kvällen skulle bli så fin som den faktiskt blev. saknar.

2: grillkvällar med fantastiska människor, picnic i gräset med fina vänner, festivaler med underbar musik, solen (som för övrigt är min bästa vän (näst efter sophia)) som gör allting ljust, nätterna långa och vattnet glittrande, allt som växer, allt som är grönt, och den blå himlen med dess mjuka vita moln, temperaturer som tillåter shorts och klänning, barfotapromenader, nattliga cykelturer. allt hade känts så jävla enkelt, om det ändå vore sommar. drömmer.

3: jag har alltid varit en älska-alla-årstider-lika-mycket- (alla-är-lika-mycket-värda-)person. och ja, vintern är magnifik, javisst. när den beter sig som en vinter ska. jag har nog aldrig avskytt vädret så mycket som de senaste dagarna. jag vill att det ska ta slut, vintervädret, försvinn, och ersättas med vår! jag känner mig nästan otrogen, jag älskar ju vintern. men i år är inget vanligt år. och nu vill jag ha värme. tack. inget mer frysande vid busshållplatsen, stapplande över isiga gator, trampande i slask och vattenansamlingar. förbannar.

ljudet av en frys, ett antal kylar och otroligt bra musik som strömmar ur högtalarna omger mig i nattens mörker. stillheten i staden är påtaglig då inga bussar går. det är för tidigt. eller för sent. jag vet inte riktigt. jag har vänt på dygnet. om tio minuter går första bussen som ska ta mig tillbaka till ön. jag ska få sova några timmar, tills ljuset och ljuden väcker mig igen. min mage tycker inte alls om att leva som den har gjort de senaste dagarna. det är inte bara dygnsrytmen som oroar utan även tankar jag sluppit så länge. som kommer tillbaka. ovanligt otåligt väntar jag på vändpunkten. jag vill inte gräva mig djupare ner. kommer närmare nätterna, stör balansen mer än vanligt och mår därefter. jag finns inte på riktigt längre.

tack för att ni räddade min kväll. som så många gånger. ni som är anledningen till att jag ens stannat i karlstad. tre av er som läser kan känna er så jävla träffade. tack återigen för ikväll.

har lyssnat på PLACEBO hela dagen förresten
mmmmm
placebo

har hamnat här igen och tycker för en gångs skull om att ha en anledning att slippa ha en anledning att känna sig miserabel och gråta hela natten. men jag är glad att jag har en anledning att sova. det är sällan nu för tiden. jag hatar hormoner för de går aldrig att lita på.

att trivas på distans, med distans till allt. att vara förbannad och inte veta om man kommer ha något jobb. att lyssna på extremt bra musik. att känna sig snygg. att längta till London och faktiskt veta att man ska dit snart. att vilja umgås med personer man knappt känner. att våga säga vad man egentligen tänker. att le tills kinderna krampar.

det är sådant som är 2011.

fantastiskt vad mycket bättre allting ändå känns när det är mörkt. när man går hem efter en trevlig kväll med helt fantastiska människor och lyssnar på musik och känner sig som en del, en liten men ack så viktig, av allt som existerar. när allt är tyst och mörkt och det är sådär lagom kallt och stjärnklart och snö överallt. tycker om att vara en del av någonting. det här året inleds så tomt och ensamt. jag har ingen självklar, någonstans. ingen klass, knappt några arbetskamrater, ingen att hålla handen och dela allting med. vänner blir så viktiga. och familjen. alldeles för viktig. jag är så rädd för allting att jag nästan skäms. 

2011 ska iallafall innehålla:

gott nytt år var det ja.