det vänder, sakta men säkert. idag ska jag träffa en vän. det var inte igår. jag hoppas innerligt att jag får pengar för scenbygget denna månad. or else i'm fucked. fast ja, jag får ju faktiskt låna av mina kära föräldrar. som nu dessutom är lite mer vänligt inställda till min existens. tack och lov. i helgen kommer två väldigt bra hem. det ska bli så kul att se dem igen. och nu ska jag skicka iväg ett paket. och åka in till stan. och kanske äta club sandwich på stället som D aldrig skulle gå med mig till. man får passa på helt enkelt. kaffe vore inte fel. 

förresten. sverige kan jag inte stanna i. inte för länge. och igår blev jag så sjukt sugen på att åka skidor. österrike kanske? alla möjligheter finns. åh. ni ska få se. jag klarar det nog.

I could say it but you wont believe me
You say you do but you don't deceive me
It's hard to know they're out there
It's hard to know that you still care

jag jobbar faktiskt. orkar ingenting. orkar inte träffa någon eller vilja träffa någon eller tänka eller planera eller någonting. låter dagarna gå och blir lite glad när jag inser hur mycket jag kommer jobba och hur mycket pengar jag kommer tjäna och hur bra det får mig att känna mig. annars försöker jag inte så mycket. överlever mest. men jag vill inte verka deppig eller så, nejnej. bara det att jag inte är någonting alls och inte vill vara det heller just nu. så...i won't be here either, i guess. allt för att inte tänka. sova bort hela dagen och jobba imorgon. fint.

oh come on. inga tankar. svik mig inte nu.

1: jag tycker om att jag ska sova i min egen säng i natt. ensam.

jag vill fan inte bo i ett moderatsverige, nu räcker det!

i onsdags spenderade vi natten med två knarkare. tänk. vi provade på att vara uteliggare i göteborg. utan bostad i en stor stad. vi tvekade någon sekund men tack vare en blond pojke tog vi mod till oss och låste in allavårakärasaker på centralstationen, lämnade tryggheten, köpte öl, fikade take-away kaffeochgodastebullen från gyllene måsen, drack billigt vin och mådde bra. vi som i jag tillsammans med det bästa sällskapet (mer göteborg finns där, om det...är av intresse). vi hamnade högt upp, vid en kyrka. kände oss små och drack öl. sen träffade vi folk. andra. honom. blondpojken. och några fler. när vi tillslut hamnade på ett dygnetruntöppet café och en av de två knarkarna drog en lina kändes det inte riktigt lika bra längre. och, jag menar, han bjöd ju såklart. och sjävlklart tackade jag nej.

tröttheten och obehaget tog över och jag ville inte vara kvar. kombinationen ingen mat, ingen sömn, (nästan) okänd stad, alkohol, knarkare och kyla fick mig att må illa. jag ville mest bara bort. sova någonstans där det var varmt, helst värmas av någon. klart som fan det var synd om dem, klart de inte ville ha det som de hade det. hemlösa som knappt hade skor på fötterna. och de var schjyssta, rätt trevliga att umgås med ett tag. men vad skulle jag göra? jag har aldrig varit i en liknande situation, liten och oerfaren som jag är. hur fan skulle jag reagera? det var ingen chock, alls. det passade bara inte in i min vackra drömvärld så jag blundar hellre och låtsas som om det inte finns. och då finns det ju inte. inte för mig. är det bättre så? jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. jag menar, de är människor. helt okända för mig, men ändå männsikor. och de gjorde oss verkligen ingenting illa, de var bara lite efterhängsna. och mina tankar snurrade runtruntrunt och försökte få mig att fatta att det inte var bra, att jag inte alls borde vara där. jag kan inte sluta tänka på min reaktion. jag skäms lite för att jag är så naiv och vill se en perfekt värld. men det är väl så jag är uppvuxen.

en annorlunda göteborgsresa. minst sagt. inte på ett dåligt sätt, nej tvärtom. verkligen. ibland är det fantastiskt att vara arbetslös så man kan spontanåka till en annan stad och göra saker man inte alls planerat även om man inte har pengar till någonting och mest lever på knäckebröd och sällskapet. jag blir förvånad över mig själv.

låt bli bara. jag har ont i magen för ingenting, håller mig från att göra drastiska förändringar och försöker hålla infallen så långt borta det går. inte göra det värre, låt bli nu. trivs inte, men vågar inget annat. imorgon åker jag till västkusten och jobbar på att må bättre, igen.

sjukihuvudetochfastochförvirrad.

idag lagar jag mat och lyssnar på phoenix och snart kommer mormor och morfar och övertar mitt rum och förväntar sig att jag ska ha städat. ouch.

ska vi spela Dumma i huvudet? (: det är ett nytt kortspel som jag kommit på! jag mår så jävla gött. tack.

en massa känslor bara, som blandas. mår blandat helt enkelt. en fruktansvärt bra dag. slitsam dag. trevlig dag. hela min kropp värker och jag önskar så att han var här nu. men vad hade jag förväntat mig. klart han inte kommer när jag vill det som mest. så jag lyssnar på musik och känner mig ensam. är ensam. tomt hus. mörkt. ensamt. david fridlund som sällskap. och någonting vått på kinderna. om omständigheterna hade varit annorlunda hade jag säkert tröstätit. nu vill jag mest spy och dunka huvudet hårt i väggen.

det är förbannat jävla konstigt hur små saker kan få en att må så bra. jag har ett jobb! i princip. ett litet. som tar slut imorn. men det är pengar och det är något att göra och det är kul och människor som är bra(: en liten glädjestråle så här på kvällskvisten. sov gott.

fyller inte riktigt någon funktion just nu. hatar lite att alla försvinner. allting jag trodde jag hade är på väg bort, liksom självförtroendet. har kommit på att det inte sitter så mycket i utseendet som jag började få för mig. jävlar vad fåfäng jag har blivit. men det hjälper inte, det blir ändå inte bättre. ett jobb skulle underlätta, en ny stad skulle underlätta, en massa roliga saker som händer skulle underlätta, en bra känsla i magen skulle underlätta. jag har drömt så fruktansvärt mycket de senaste veckorna att jag inte vet vad som är verklighet och vad mitt huvud skapat. det är så sjukt förvirrande. 

men grekland var fint, det var bra. trots allt jag missade här hemma. immanu èl till exempel. och alla som redan har flyttat härifrån. fuck. det är en så stor kontrast att komma hem. här finns saker som inte bara kan göras utan måste. här kan man inte släppa tankarna på allt det jobbiga för en sekund. okej, man kan gömma dem lite, men bara för några minuter. 

jag vill helst av allt bara göra precis som jag tycker, vilket är svårt. väldigt svårt. en familj. en pojkvän. vänner som inte finns. vänner som finns. vänner som bor för långt bort. självförtroende som bleknar. det är bara att bita ihop, bestämma sig för att det ska bli bra och anstränga sig hårdare. det har fungerat förr. wish me luck.

lyssnar på band of horses och känner mig tom. jag vet inte vad jag ska göra för att fylla hålet. mat verkar inte hjälpa. sällskap är en bit på vägen. nu ska jag skriva cv och packa. bra. någonting vettigt.

jag...

home sweet home. på riktigt. meet me?

jag kom just på att bloggare i allmänhet är ganska sorgliga. jag känner mig otroligt förvirrad och har en gigantisk klump i magen av oro för ingenting. och solen skiner inte. det gör det hela ännu värre. och jag lyssnar på inte-särskilt-uppmuntrande-musik och är ensam. manisk. biter mig hårt och viker tvätt, frenetsikt.