i onsdags spenderade vi natten med två knarkare. tänk. vi provade på att vara uteliggare i göteborg. utan bostad i en stor stad. vi tvekade någon sekund men tack vare en blond pojke tog vi mod till oss och låste in allavårakärasaker på centralstationen, lämnade tryggheten, köpte öl, fikade take-away kaffeochgodastebullen från gyllene måsen, drack billigt vin och mådde bra. vi som i jag tillsammans med det bästa sällskapet (mer göteborg finns där, om det...är av intresse). vi hamnade högt upp, vid en kyrka. kände oss små och drack öl. sen träffade vi folk. andra. honom. blondpojken. och några fler. när vi tillslut hamnade på ett dygnetruntöppet café och en av de två knarkarna drog en lina kändes det inte riktigt lika bra längre. och, jag menar, han bjöd ju såklart. och sjävlklart tackade jag nej.

tröttheten och obehaget tog över och jag ville inte vara kvar. kombinationen ingen mat, ingen sömn, (nästan) okänd stad, alkohol, knarkare och kyla fick mig att må illa. jag ville mest bara bort. sova någonstans där det var varmt, helst värmas av någon. klart som fan det var synd om dem, klart de inte ville ha det som de hade det. hemlösa som knappt hade skor på fötterna. och de var schjyssta, rätt trevliga att umgås med ett tag. men vad skulle jag göra? jag har aldrig varit i en liknande situation, liten och oerfaren som jag är. hur fan skulle jag reagera? det var ingen chock, alls. det passade bara inte in i min vackra drömvärld så jag blundar hellre och låtsas som om det inte finns. och då finns det ju inte. inte för mig. är det bättre så? jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. jag menar, de är människor. helt okända för mig, men ändå männsikor. och de gjorde oss verkligen ingenting illa, de var bara lite efterhängsna. och mina tankar snurrade runtruntrunt och försökte få mig att fatta att det inte var bra, att jag inte alls borde vara där. jag kan inte sluta tänka på min reaktion. jag skäms lite för att jag är så naiv och vill se en perfekt värld. men det är väl så jag är uppvuxen.