fyller inte riktigt någon funktion just nu. hatar lite att alla försvinner. allting jag trodde jag hade är på väg bort, liksom självförtroendet. har kommit på att det inte sitter så mycket i utseendet som jag började få för mig. jävlar vad fåfäng jag har blivit. men det hjälper inte, det blir ändå inte bättre. ett jobb skulle underlätta, en ny stad skulle underlätta, en massa roliga saker som händer skulle underlätta, en bra känsla i magen skulle underlätta. jag har drömt så fruktansvärt mycket de senaste veckorna att jag inte vet vad som är verklighet och vad mitt huvud skapat. det är så sjukt förvirrande. 

men grekland var fint, det var bra. trots allt jag missade här hemma. immanu èl till exempel. och alla som redan har flyttat härifrån. fuck. det är en så stor kontrast att komma hem. här finns saker som inte bara kan göras utan måste. här kan man inte släppa tankarna på allt det jobbiga för en sekund. okej, man kan gömma dem lite, men bara för några minuter. 

jag vill helst av allt bara göra precis som jag tycker, vilket är svårt. väldigt svårt. en familj. en pojkvän. vänner som inte finns. vänner som finns. vänner som bor för långt bort. självförtroende som bleknar. det är bara att bita ihop, bestämma sig för att det ska bli bra och anstränga sig hårdare. det har fungerat förr. wish me luck.