hade totalt glömt att jag skrev det där föregående inlägget. jahaja. min hjärna gillar inte riktigt sömnbrist. nehejnej. det gör vi något åt.
FÖRÖVRIGT är livet alldeles för bra och det går på tok för fort så jag hänger inte med för fem öre och blir arg och stressad och ledsen, trots att det är så bra. kan inte njuta av någonting med paniken i bakhuvudet hela tiden. längtar nästan tills jag är i tyskland och kan andas lite. fast egentligen gör jag inte det heller. ahfan. godnatt!

tänker mer än på länge. sover så mycket mindre. gråter ögonen ur mig. fryser. hatar regnet, fast älskar det. allting är så jävla lägligt, eller hur? men hur ska jag reagera nu då? hopplöshet. vill gå under jorden och inte finnas mer. träffa han med de vackra ögonen och slippa tänka. om ens han vill se mig...

att dricka iskallt vatten ur ett varmt glas, direkt från diskmaskinen, och lyssna på god is an astronaut och frysa om fingrarna efter en fin cykeltur hem från världens finaste flicka och veta att man har någon, för det känns så mycket bättre då, som är så mycket mer än all glädje. det är lycka det. kanske. (ja men du vet: God Is An Astronaut – God Is An Astronaut, det albumet) och dessutom är min cdon-beställning på 870 gram redan skickad, så jag kanske får den imorgon OMG!!!! kameran förresten. fantastiskt fin. orange. kan inte bli så mycket bättre! den tar rätt fina bilder också. i natt ska jag sova gott och gå upp med tuppen (innan tio) för att återigen göra en legendarisk resa till vackraste åmål och kasta pengarna på fika för se, lön! dagarna springer iväg. det gör ont, men äsch.

bestämmer mig för att vara glad istället. gör brunchpannkakor (som så ofta) och åker iväg och hämtar min nya kamera! jag ska nog jogga idag också, kan vara på grund av just det, lack of training, som jag mår som jag gör. vi ändrar väl på det då. och igår kväll var en himla fin kväll. trots mitt humör. för han är fin. win! <3

för det värsta som kan hända är att jag mår som jag har gjort. som i höstas, den tiden då få ljus fanns nära men jag trots allt, någorlunda glatt, kämpade mig mot ett mål. som i somras, ångesten och tunneln som var så snäv att jag mådde illa och all oro och rädsla för konsekvenser. som förra våren, då allting föll isär bit för bit och krossades så det inte gick att bygga ihop igen. nu i vintras, när allt var hopplöst och 2011 såg extremt mörkt ut. och för tre månader sedan. när det radikala jag bett om inträffade och visade sig bli den värsta tragedin jag kunnat föreställa mig. och mer hopplös än så kan man inte känna sig, för det går verkligen inte att göra någonting konkret åt saken. det är ett faktum, det har hänt på riktigt. och ingenting jag gör kommer kunna ändra på någonting. det går inte en timme utan att jag tänker på det. det gnager i mig värre än någonsin och jag är så nära att bryta ihop hela tiden. och det är precis såhär, när allting blir alldeles för mycket och jag drar mig ihop till en boll, som jag har allra minst energi/impulsivitet/glädje. det drar ner mig så långt att jag föredrar att låta andra slippa se mig. för det är det värsta. hur glad jag än lyckas vara känner jag mig så förbannat falsk när jag ler eller skrattar. vill inte att detta ska påverka allting som händer, och oh, det är mycket

faller tillbaka till höstkänslor. var längesedan jag mådde såhär. lyssnar på kashmir och skriver ointressanta blogginlägg. typiskt hösten. det var bara kashmir och stars. rakt igenom. och det var så jobbigt men ändå så bra, allting. så sjukt jobbigt. och det är inte så längre, peppar peppar. inte alls på samma sätt. bara lite. och det slog mig idag. att det vänder så jävla snabbt. och om jag kan hantera det nu betyder inte det att jag kommer kunna det sen. oviss framtid. men det är spännande.

lyssnar på thåström. det är söndag nu.

om tre veckor kommer jag befinna mig i ett annat land. i en okänd stad. och jag gör allting för att ta vara på varenda minut av den tiden som är kvar, så när jag misslyckas vill jag mest kura ihop mig till en boll och låta allting släppa. vill att någon ska vara här, hela tiden. för det kommer inte vara så sen. om tre veckor. jag får panik och får ingenting gjort alls. förvirrad och stressad, trots att det ändå är tre veckor kvar! tre veckor, som kommer gå så jävla fort. och allting jag kommer sakna, som inte finns där borta. som aldrig kommer finnas där. det är nog det här som kallas kalla fötter. skapade ett nytt spotifykonto, med ytterligare 20 timmar musik. gjorde en spellista. somnar snart. fint.

kom just på hur fruktansvärt ensamt det kommer bli, när jag flyttar. hur osäker jag kommer vara i ett nytt land, med främmande människor, ett språk jag inte hanterar särskilt väl och brist på andra tryggheter.
inga kalla fötter än. bara lite rädd.

...ewan mcgregor-maraton med två fantastiska.

majestic moon made my midnight marathon magnificent

ÖREBRO.

ger mig ingenting längre, det här. pappersform, javisst. återgår. köper ett spiralblock imorgon. ett fint. på coop. hähä. ja. vänder blad. avslutar ett kapitel. ja ni vet. kanske köper jag en kamera. kanske känns det värdare då.
men mina ord känns ganska onödiga och tråkiga. ger liksom inte så mycket. osammanhängande och ja, mest ingenting. vill ha kvar allt det fina, men inte här. drar mig tillbaka lite i mitt skal, integritet ni vet. jag som värnade så mycket om den. är det hycklande, månne? bloggar och håller på. ger mig. jag börjar skriva brev och dagbok istället. eller något liknande. kvalitet. för mig. och för de jag verkligen håller av. thank you. ps. känner för övrigt att det är den här låten jag vill somna till ikväll: Bon Iver – Flume ds.

så lustigt.

(alltså vad är grejen, blogg.se?!)

jag läser en fantastisk bok btw. hemligt vilken. 

det blir inga bilder. ingenting.

jag har en spellista som heter så. som byter färg och form då och då.

klunkar i mig det enda téet jag kan tänka mig att klunka.
hoppas innerligt att loratadin hjälper mot mina rinnande ögon samt näsa.
fast hoppas ändå inte för jag vill inte vara allergisk mot våren.
lyssnar på musik som får mitt huvud att förbereda sig för att sova.
noterar att jag har 7 h och 48 min speltid kvar på spotify den här månaden.

bilden är tagen av och hämtad ifrån min fru: Sophia. du hittar mer bra där, för hon är bäst!