jag kommer på mig själv med att le mest hela tiden. jag måste skriva ner det så jag inte glömmer bort det. och ingen annan missar, för den delen. eller går det att missa? jag kan inte låta bli att tycka om så himla mycket. älska livet, att jag lever. trots allting. allt som stoppar mig. just nu vill jag bara handla efter hjärta och pirrande mage, slippa tänka konsekvensetiskt och praktiskt, fyfan. om ens tänka alls. jag vill inte riktigt. vill sitta med en vän på en mur och dricka öl. det händer. älskar det ända ner till tårna. vill andas in vårkvällar med personer jag trivs så förbannat bra med, grilla ost och skratta tills käkarna går ur led, sova dåligt och vara bakfull på jobbet med de vackraste ögonen som en minnesbild som hela tiden får mig att le lite större, dra dåliga skämt med en körlärare som gör mig till en fantastiskt bra förare, springa löprundor på främmande stigar och utforska nya områden med den jag allra allra allra helst vaknar upp med dagen efter (läs: sophia).
tar vara på tid.
som de sjöng. de som var så bra.
ler en extra gång. absorberar varje lukt extra noga, alla människor, platser, känslor. tar vara på allting. det är så sjukt fint så jag tror jag dör. det är det värt.