omöjligt att andas med näsan, känner ingen smak av varken den antagligen goda caesarsalladen eller varma chokladen med grädde, ser dåligt och känner mig helt svullen i hela ansiktet. det är ändå rätt jobbigt att vara sjuk. ibland kan jag önska mig ofrisk för att ha en anledning att sitta hemma och äta glass och se på film efter film utan att få dåligt samvete. måste på något sätt få mig själv att komma ihåg hur jävla vidrigt det är och hur allting känns meningslöst och långt borta. - lite som när jag ibland kan önska mig heartbroken för att få må lite dåligt, av en vettig anledning. måste påminna mig själv att det faktiskt finns en anledning till att man inte vill vara vare sig hjärttrasig eller sjuk. det får mig att, för en kort tid åtminstone, uppskatta en fungerande kropp mycket mer, en hjärna som presterar och ett hjärta som är någorlunda helt. likaså livet i stort. nu ska jag inte gå och bli sådär tokigt djup men oj, vad jag måste lära mig ta vara på livet. för jag har det kvar. jag har så mycket att ge och jag ska fan inte ge upp än!