jag är alltid så jävla kluven. halva jag har fasat inför det som kommer slå mig rakt i ansiktet idag, medan den andra halvan känner mer rationella känslor (ofta känslor kan vara rationella) och vet att det är viktigt och nyttigt och bra med ett ordentligt avslut. men jag vill inte, och jag kan inte ens i min fantasi föreställa mig hur känslofyllt och allt sånt det kommer bli. hon är så overklig, och det är bra. för jag minns de fina delarna så väl. och slipper det allra jobbigaste, för det mesta. men det gör inte alla. för någon är det de största av sår som lämnats öppna, svårläkta som satan och jävligt påtagliga. och jag har jättesvårt att förstå. och idag kommer jag göra just det. verkligen förstå. för jag har levt med det nu i över en månad, och då sätter det sig. mer eller mindre. det sjunker in, det gör det. men det är ändå långt borta, för det var hon. det bästa är att kunna hålla armarna om honom och känna sig tillräcklig. veta att, klart han saknar henne dödligt mycket men, jag faktiskt ger honom något. jag får ut mycket av det. jag har bestämt att jag ska vara lugn och klar och skarpsynt idag. jag hoppas jag kommer kunna hålla masken.                                           (hej text<3)