jag bad om någonting radikalt, och det var precis vad jag fick. det var inte riktigt vad jag syftade på, jag önskade inte någon död. trots allt det hemska har det som hänt ändå medfört vissa positiva förändringar. jag förstår nu vikten av vänner och människor i övrigt. jag har tydligt märkt betydelsen av att bry sig om andra, även de man inte känner så väl. 

igår firade vi en fin tös som fyllde 20 år. vi satt på guldapan och drack vackra alkoholfria drinkar. jag glömde oturligt nog min plånbok på en buss tidigare på kvällen så jag hade en orolig känsla i magen hela kvällen. men en osvensk man ringde och sa att han hade hittat den, att jag kunde komma förbi hans hem på gruvlyckan idag. turligt nog hade han vägarna förbi centrum så jag kunde möta upp honom där istället. kändes bättre. det finns ärliga människor och jag hade en fantastisk tur att det var just han som plockade upp den från bussgolvet. henry hette han och var från nigeria. en fantastisk människa, fick jag veta när jag bjöd honom på kaffe. han hade en otroligt öppen syn på människor som bara utländska vagabonder har. det var som meningen att det var just han som hittade plånboken. som meningen att jag skulle bjuda honom på kaffe, hacka mig igenom ett ändå väldigt givande samtal på min dåliga engelska. jag har alltid velat ha den öppna synen på människor som han har, men jag har svårt att uttrycka det i vårt konservativa svenska samhälle. han berättade att sverige är ett väldigt svårt land att vara öppen i. man får ingenting tillbaka, svenskar är för rädda. för privata och dolda bakom sina skal. han var väldigt ensam och mådde inte alls så bra som man kan tänka att en framgångsrik man med hans livssyn skulle göra. men han fick mig motiverad. det var som meningen.

jag är glad att jag vågade bjuda en främling på kaffe. det borde jag göra oftare.