dis-appointment. alltså inte ett appointment, helt enkelt. jag trodde att det värsta jag visste var folk som hör av sig och ställer in planer i sista minuten, men jag har nu kommit fram till att det värsta är när de inte hör av sig alls, och dessutom inte går att nå. jag saknar vettiga människor, känner att universum prövar mig, försöker få mig att inte känna mig totalt jävla överkörd när en sådan liten (?) sak inträffar. och jag vet inte. kanske blir det bättre med tiden, men jag pallar inte att acceptera att hon gör så. jag menar, inte ens svara när jag ringer? tror ju fan det har hänt något på riktigt. och inte kan hon skicka ett meddelande på facebook för att förklara, ursäkta sig eller bara visa att hon bryr sig ett ändaste dugg. och ändå är hon en av få jag verkligen vill träffa, och hej vad jag saknar Sverige då. fyfan. 

och egentligen är det ju inte så illa. det var en kväll, och jag drack vin och lyssnade på musik och lagade mat och mådde förhållandevis bra. men jag orkar inte med bristen på respekt hos vissa. nu ska jag träffa Julia.