intalar mig att det är värt det. att känna så mycket. trots mitt depressiva beteende, tydligen, och några timmar av extrem ensamhet per dag. men visst fan är det väl ändå värt det? jag stressar upp mig själv. helt i onödan. saker är inte riktigt lika nya här längre. men det tar ändå en viss tid att anpassa sig till en ny stad i ett nytt land med ett främmande språk och okända människor. mer än några månader kanske till och med. frågan är om andra förväntar sig mer av mig än vad jag gör. det stressar mig ännu mer. ge fan. saknar allting jag har som inte finns här. men jag ska fan klara det. yup.