och jag saknar det fasligt mycket. det där med att använda ord. formulera meningar och med hjälp av fingrarna förflytta de gnagande tankarna från huvudet till små bokstäver på skärmen. texter som mer eller mindre betyder ingenting, men som försätter mig i ett något mer harmoniskt tillstånd. de enformiga, klagande tankarna i mitt huvud ställs på rad, sorteras i lådor, återvinns och kasseras. tid att tänka har väl aldrig varit min grej. söker den stressiga vardagen igen. försöker. var på god väg och ramlade ändå in i min ensamhet. lever mitt emellan tre olika språk. mitt emellan framtiden och det förgångna. och alltid här och nu. alltid för mycket. konsekvensetiken har sedan länge lämnat mitt tankesätt. och hur är det nu? är rädd för varje steg. för en liten sten kan få allting att falla. 

tar ett steg ut och ser ner på mig själv.
hur löser man det hela utan hjälp utifrån? ensam blev just stark och trots att jag drömmer om min stundande död ska jag försöka sova. jag har aldrig varit så rädd att förlora det jag har som jag är du. det är alldeles för långt bort.