fantastiskt vad mycket bättre allting ändå känns när det är mörkt. när man går hem efter en trevlig kväll med helt fantastiska människor och lyssnar på musik och känner sig som en del, en liten men ack så viktig, av allt som existerar. när allt är tyst och mörkt och det är sådär lagom kallt och stjärnklart och snö överallt. tycker om att vara en del av någonting. det här året inleds så tomt och ensamt. jag har ingen självklar, någonstans. ingen klass, knappt några arbetskamrater, ingen att hålla handen och dela allting med. vänner blir så viktiga. och familjen. alldeles för viktig. jag är så rädd för allting att jag nästan skäms. 

2011 ska iallafall innehålla: