jag har börjat bygga grunden, den växer långsamt. grunden till världens bästa självkänsla. någonstans så vet jag att det är viktigare än allt annat och strävar mot det mest hela tiden, men på fel sätt. och misslyckas så totalt, om och om igen. men jag anstränger mig som fan! och det gör det hela så mycket värre. eftersom jag inte lyckas. och jag tror hela tiden att den här gången, då ska jag ansträng mig liiiite mer och det ska lyckas. tillslut. jag ska klara av att ta mig över kanten, den här gången. det saknades bara lite, vilket jag har nu, så nu ska det gå. men det gör det ju aldrig. och det enda som verkligen gör mig på bra humör, det är att vara med andra. spendera tid med fina personer i min närhet. min familj. nära vänner. okända, arbetskamrater, kunder, imaginära. men inte mig själv. och det är det jag tror att jag ska klara av. att jag bara måste klara mig över kanten, ensam, på egen hand, för att sedan äntligen trivas med mig själv, jämt. så jag söker mig till ensamheten. och det blir inte bättre. för det är ju det som får det att gå så långsamt framåt. det är istället andra som får min entusiasm att komma fram och mina ögon att glöda. jag vill ju så mycket. men jag kan inte göra det utan andra. utan dig. 

nu har jag brutit mitt eget löfte. jag skulle sova innan tolv. attans. misslyckande. men jag fick ut ganska mycket av den extra timmen jag var vaken. och jag mår bra och har motivation. så jag kan sova en timme längre i natt utan att få dåligt samvete. älskar det. godnatt. jag jobbar på att strukturera känslor och jag gillar att uttrycka mig i skrift. men jag måste bli bättre.