det var precis så här jag inte ville ha det. orkar inte tänka, vilket gör det mycket enklare att bara jobba. för pengar kommer absolut lösa alla problem. pengar kommer kunna ta mig någonannanstans och jag kommer kunna bli nynyny ännu en gång. men jag är så jävla trött på att förlita mig på att framtiden ser ljus ut. det är bara någonting jag intalar mig själv, som får mig att stå ut och ta mig igenom det som är nu. för Dåtiden är över. på riktigt. hur mycket jag än försöker få den tillbaka. hur mycket jag än saknar den känslan, som jag hade då (på mew-konserten, bara som exempel. under den här låten), hur lycklig och fri och självständig jag kände mig. med allt man någonsin kan drömma om. och nu känns det så avlägset. Dåtid är över. Dåtid har sagt adjö, så dramatiskt han bara kunde, och kommer nog aldrig höra av sig igen. och jag kan inte annat än sudda ut allting, långsamt, för annars är det som vassa nålar. och allting är mitt eget fel, så jag ska ge mig. tycker mest att jag är löjlig och vill inte erkänna hur det egentligen känns. för jag har lärt mig att stänga av känslor. jag har lärt mig mycket den här hösten. och det var precis så här jag inte ville ha det.