det jag tycker allra allra mest om får mig att må så fruktansvärt dåligt. alla vänner och alla minnen är infekterade. och jag vill bara radera alltihop. och det värsta är att sanningen håller på att krypa ifatt mig, och jag orkar inte öka tempot, springa snabbare. jag vill så gärna klara det, men jag vill inte glömma. jag vill minnas det bästa, hur det än slutar. men nu skulle jag gärna slita ut mina ögon och kasta iväg dem. bubblar lite i mig. av blandad ilska och rädsla. för sanningen och känslorna. de kan gärna hålla sig på avstånd ett par dagar, sedan har jag tid. det hade inte behövt bli så här. sluta tro att du vet vad som är bäst, för mig.

och låten då. lyssna lite.