sitter och halvnjuter av den känslan som fortfarande infinner sig i min inte helt nyktra kropp. ler åt ögonblicket och vet att det snart går över. men jag har haft en underbar kväll, trots att det inte varit särskilt speciell. jag överträffade mig själv. jag träffade nya och gamla, pratade mig hes, dansade lite, satt och betraktade desperata pojkar och avfärdade en och annan, kände att jag tyckte om att inte passa in, att jag passade in genom att inte göra det på något sätt. så avslappnad och självsäker, innesluten men ändå social och lite lagom. det är inte ofta jag är lite lagom. jag hamnar i min bubbla där ingen kan nå mig, ingenting kan skada mig allvarligt. och imorgon kommer jag inte tro på att det var på riktigt, utan tacka alkoholen för dess inverkan och dra mig tillbaka och tro att jag är socialt inkompetent. vet inte om jag är mig själv. vet inte vem som är jag. det är bara när jag är med dig. som det känns rätt. men ändå så fruktansvärt fel. och det kommer jag aldrig erkänna på riktigt. och någonstans så vet jag att det kommer bli bra, så jag slappnar av och väntar. slutar anstränga mig och låter det komma till mig. ansvarsfullt, sara.
vägrar redan nu radera detta. så.