men overkligt. det bästa är att man inte vet hur morgondagen ser ut. jag äskar det, på ett sätt. samtidigt som jag är orolig och hoppas med hela mitt hjärta att allting ska bli bra, bli bäst. kan inte låta bli att räkna upp allt jag ska göra när det blir bra igen. ler lite och hoppas lite till. musiken räddar mig verkligen. och människorna runt omkring mig. snart blir det färre ensamma stunder, inget plugg! men nu ska jag skriva klart den förbannade uppsatsen, skicka in den, tvätta bort allt smink och gå och lägga mig...men jag har inte bråttom för jag har sovmorgon imorn! en springtur kanske?