jag vet inte vad jag ska skriva. 

jag klarade mig igenom skoldagen. det gick ovanligt bra. oklanderligt. fast jag är ju lite blind också så det gick säkert inte lika bra som jag tror. anyway. jag var social, trots att David inte var där. trots att jag inte kunde låta bli att oroa mig över hur han mådde och kände att matteprovet ligger på tok för nära nutid. vi har nästan ingen skola. det märks inte. men jag skrev äntligen klart den hemska etikuppsatsen och kom fram till att jag inte har något självförtroende, tror att alla andra är bättre och att jag är feg. förresten känns det lite som när jag var mindre. när det var skolan man såg fram emot för på eftermiddagarna hade man ingen att vara med, inget att göra, ingen att ringa. men då visste jag ju inget annat. det enda jag kände att jag hade att se fram emot var den där sjuka pojken som inte fanns i närheten. nu alltså. inte när jag var mindre. 

det är jobbigt att inte kunna vara ensam i några timmar utan att tankarna börjar snurra i huvudet och skapar ett agg mot mig själv. jag vantrivs lite med mig själv. jag saknar den tiden då jag, tror jag, hade självförtroende. känns som att det var en illusion. det kanske det var. jag kanske bara börjar fatta det nu. 

det känns som att det här inlägget kommer raderas. 
någon gång. 
jag är egentligen jätteglad. 
juste. 
jätteglad.