david fridlund inleder min dag (ett av världens bästa album). jag har ont. ont i fötterna, ont i huvudet, ont i ryggen, ont i magen, ont i ögonen, i hela ansiktet, ont i hjärtat (lite). min säng är så sjukt jävla obekväm att jag inte vill sova. det känns inte som jag blir tillräckligt utsövd. ansiktet ömmar när säkert fem finnar försöker tränga fram men inte lyckats än, aah. vädret är lite som jag känner mig. men samtidigt håller jag på att spricka. alla känslor som inte får komma fram, som inte får visas och som hålls nere under ytan av all kraft jag kan uppbåda. men det känns ändå bra. jag känner för att åka och köpa godis, bjuda hem någon och se en film. eller kanske inte bjuda hem någon. ikväll skulle jag vilja umgås med trevliga människor, prata om minnen och äta glass. bara ha trevligt. enough is enough let the music stop ♪  minns hösten -08. musiken blir ännu mer melankolisk än den redan är pga de minnen jag har från den hösten. hur dåligt jag mådde och hur underbar D var som kunde ta mig ur det. älskar honom för det. inte bara för det, såklart. för allt. det är för mycket känslor i låtarna att jag fasar lite för min reaktion när jag lyssnar på dem. jävlar vad jag är sentimental. 

allra är det snyggaste ordet jag vet (näst efter facklitteratur, häh), varför rubriken är just allra.