med en annorlunda hjärna hade jag nöjt mig så lätt. i en annorlunda värld. hur är det med visioner? är de till för att uppmuntra till hårt arbete för att nå dem eller för att bevisa hur oduglig man verkligen är? verkligheten sticker hål på alla bubblor av föreställningar om ett perfekt liv, sådär så man förtvlivlat faller ihop varje gång man inser att man aldrig kommer leva precis som det ideal man bildat i sitt huvud. tvingar mig själv till att vara nöjd. 

vi pratade om utopia idag. jag tror att man måste sträva efter något, men det finns kanske en gräns. jag tror någon måste berätta för mig, var den gränsen går. det räcker inte att jag intalar mig själv att allt är okej. det måste upplevas också.