det känns så bra, egentligen. en del. och en del känns inte alls. vilket inte känns så bra. jag jobbar ihjäl mig. älskar det på ett sätt. hatar det på ett annat. men jag mår förhållandevis bra. förvånande nog. fantastiskt. idag fick jag äran att välja vilken musik som skulle spelas på subway(: glad tjej som fick en massa besök av en massa bra människor OCH lyssna på fin musik(: och hon jag jobbar med kan vara en av de mest positiva människorna jag någonsin träffat. hjärta på det. typ. godnatt nu.

ett långt inlägg. kanske. kanske tid för det nu. jag har så mycket i huvudet att det faktiskt är möjligt. men det skulle bli så mycket skit. så mycket jag egentligen inte vill skriva. som jag inte ens vill tänka och än mindre sätta ord på, skriftligt. jag trodde det hade vänt. att det var mina trogna hormoner som spökade igen. men det verkar vara mer än så. på gott och ont. så jävla svängigt. nu när jag äntligen tagit steget tillbaka i det normala svänger det till igen och jag mår sådär illa som jag gör ibland. när det inte stämmer. när jag går och oroar mig hela tiden. lyssnar på regnet och trycker i mig mat för jag är så jävla hungrig men aptiten finns inte. och jag vet att det kommer hålla i ett tag. och undrar i mitt bakhuvud vad som ska få det att försvinna den här gången. inte är det att krypa in i mitt skal igen och hålla mig ifrån allt som heter socialt umgänge? jobba fötterna blodiga och fylla alla timmar med allt som inte är tankar? vill inte riktigt komma fram till något utan bara låta tiden gå. gå och gå och gå och göra allting ännu mer outhärdligt. det blir bara värre för varje gång. varje svacka. vet men vågar inte. tror att det kan bli bättre, att det är värt att försöka och försöka. samtidigt som jag egentligen vet. innerst inne. men har varken modet eller orken. konsekvenser, juste. jag har lite svårt för det där. vill inte ens tänka så långt. det är för långt. rätt ska vara rätt. och både rätt och fel kommer just i det här inte bli något annat än fel. som det ser ut nu.  fast jag ser inte ut. det är mörkt. men jag hör att det regnar. som fan. mot altantaket. och halva jag är lite glad att jag är inomhus där det är torrt, samtidigt som resten vill promenera i all evighet. i regnet om det nu ska vara så. vill få ut allt ur mig på riktigt. det här är bara löjligt. en start idag. en bra start. med en vän som bor alldeles för långt bort. så långt att man varken har tid eller pengar att besöka. sjukt. ska det vara så verkligen? men jag har bestämt mig. jag stannar inte här. det går inte. jag kan inte. och imorgon ska jag...kanske äta nyttigt. om något alls. jag mår så jävla illa.

det vänder, sakta men säkert. idag ska jag träffa en vän. det var inte igår. jag hoppas innerligt att jag får pengar för scenbygget denna månad. or else i'm fucked. fast ja, jag får ju faktiskt låna av mina kära föräldrar. som nu dessutom är lite mer vänligt inställda till min existens. tack och lov. i helgen kommer två väldigt bra hem. det ska bli så kul att se dem igen. och nu ska jag skicka iväg ett paket. och åka in till stan. och kanske äta club sandwich på stället som D aldrig skulle gå med mig till. man får passa på helt enkelt. kaffe vore inte fel. 

förresten. sverige kan jag inte stanna i. inte för länge. och igår blev jag så sjukt sugen på att åka skidor. österrike kanske? alla möjligheter finns. åh. ni ska få se. jag klarar det nog.

I could say it but you wont believe me
You say you do but you don't deceive me
It's hard to know they're out there
It's hard to know that you still care

jag jobbar faktiskt. orkar ingenting. orkar inte träffa någon eller vilja träffa någon eller tänka eller planera eller någonting. låter dagarna gå och blir lite glad när jag inser hur mycket jag kommer jobba och hur mycket pengar jag kommer tjäna och hur bra det får mig att känna mig. annars försöker jag inte så mycket. överlever mest. men jag vill inte verka deppig eller så, nejnej. bara det att jag inte är någonting alls och inte vill vara det heller just nu. så...i won't be here either, i guess. allt för att inte tänka. sova bort hela dagen och jobba imorgon. fint.

oh come on. inga tankar. svik mig inte nu.

jag tog upp kontakten med någon jag verkligen raderat ur mitt huvud. det var galet, tyckte jag. spännande att se vad som händer härnäst! ...stay with me!

jag kan inte låta bli. min hjärna är aktiv på nätterna. en ny kategori helt enkelt! galenheter.

idag klockan 00.13, när jag kom hem efter en joggingrunda+promenad (aka terapipass), fyllde jag två hinkar med varmt vatten, gick ut på gräset under stjärnhimlen och hällde dem över mig. tvättade mig helt enkelt. det var ganska sådär lagom galet. jag gillade det. skarpt.

1: jag tycker om att jag ska sova i min egen säng i natt. ensam.

viss musik kan jag knappt lyssna på. det är så många känslor förknippade till låtarna att allting kommer tillbaka, trots att det är två år sedan ibland. särskilt jobbigt är det eftersom det är bra musik, som jag vill lyssna på ibland.

jag vill fan inte bo i ett moderatsverige, nu räcker det!

i onsdags spenderade vi natten med två knarkare. tänk. vi provade på att vara uteliggare i göteborg. utan bostad i en stor stad. vi tvekade någon sekund men tack vare en blond pojke tog vi mod till oss och låste in allavårakärasaker på centralstationen, lämnade tryggheten, köpte öl, fikade take-away kaffeochgodastebullen från gyllene måsen, drack billigt vin och mådde bra. vi som i jag tillsammans med det bästa sällskapet (mer göteborg finns där, om det...är av intresse). vi hamnade högt upp, vid en kyrka. kände oss små och drack öl. sen träffade vi folk. andra. honom. blondpojken. och några fler. när vi tillslut hamnade på ett dygnetruntöppet café och en av de två knarkarna drog en lina kändes det inte riktigt lika bra längre. och, jag menar, han bjöd ju såklart. och sjävlklart tackade jag nej.

tröttheten och obehaget tog över och jag ville inte vara kvar. kombinationen ingen mat, ingen sömn, (nästan) okänd stad, alkohol, knarkare och kyla fick mig att må illa. jag ville mest bara bort. sova någonstans där det var varmt, helst värmas av någon. klart som fan det var synd om dem, klart de inte ville ha det som de hade det. hemlösa som knappt hade skor på fötterna. och de var schjyssta, rätt trevliga att umgås med ett tag. men vad skulle jag göra? jag har aldrig varit i en liknande situation, liten och oerfaren som jag är. hur fan skulle jag reagera? det var ingen chock, alls. det passade bara inte in i min vackra drömvärld så jag blundar hellre och låtsas som om det inte finns. och då finns det ju inte. inte för mig. är det bättre så? jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. jag menar, de är människor. helt okända för mig, men ändå männsikor. och de gjorde oss verkligen ingenting illa, de var bara lite efterhängsna. och mina tankar snurrade runtruntrunt och försökte få mig att fatta att det inte var bra, att jag inte alls borde vara där. jag kan inte sluta tänka på min reaktion. jag skäms lite för att jag är så naiv och vill se en perfekt värld. men det är väl så jag är uppvuxen.

Devotchka – How It Ends

en annorlunda göteborgsresa. minst sagt. inte på ett dåligt sätt, nej tvärtom. verkligen. ibland är det fantastiskt att vara arbetslös så man kan spontanåka till en annan stad och göra saker man inte alls planerat även om man inte har pengar till någonting och mest lever på knäckebröd och sällskapet. jag blir förvånad över mig själv.