för det värsta som kan hända är att jag mår som jag har gjort. som i höstas, den tiden då få ljus fanns nära men jag trots allt, någorlunda glatt, kämpade mig mot ett mål. som i somras, ångesten och tunneln som var så snäv att jag mådde illa och all oro och rädsla för konsekvenser. som förra våren, då allting föll isär bit för bit och krossades så det inte gick att bygga ihop igen. nu i vintras, när allt var hopplöst och 2011 såg extremt mörkt ut. och för tre månader sedan. när det radikala jag bett om inträffade och visade sig bli den värsta tragedin jag kunnat föreställa mig. och mer hopplös än så kan man inte känna sig, för det går verkligen inte att göra någonting konkret åt saken. det är ett faktum, det har hänt på riktigt. och ingenting jag gör kommer kunna ändra på någonting. det går inte en timme utan att jag tänker på det. det gnager i mig värre än någonsin och jag är så nära att bryta ihop hela tiden. och det är precis såhär, när allting blir alldeles för mycket och jag drar mig ihop till en boll, som jag har allra minst energi/impulsivitet/glädje. det drar ner mig så långt att jag föredrar att låta andra slippa se mig. för det är det värsta. hur glad jag än lyckas vara känner jag mig så förbannat falsk när jag ler eller skrattar. vill inte att detta ska påverka allting som händer, och oh, det är mycket